Jag började inte för att jag var en dagboksmänniska. Jag hade läst ett par böcker där det gång på gång stod: de framgångsrika cheferna och företagarna, de skriver varje dag. Det var hela utlösaren. Ingen stor inre upplevelse, snarare en aning. Om de gör det, tänkte jag, så finns det kanske en anledning, och jag ville veta vilken.
Så jag köpte mig en reMarkable 2. Och sedan började jag skriva varje dag. Det var min ingång i journaling, långt innan jag hade ordet för det.
hur jag började med journaling
I början var det väldigt funktionellt. Mina frågor kretsade kring optimering. Hur blir jag mer produktiv? Vad är det som pågår i mig just nu? Vad är jag tacksam för? Hur kan jag bli bättre? Jag satt där med pennan och arbetade på mig själv som om jag vore ett projekt med en färdplan.
Och det var roligt. Det är viktigt för mig att säga, för jag hade väntat mig att en sådan daglig grej förr eller senare blir en plikt och sedan somnar in. Hos mig var det tvärtom. Den har blivit kvar, ända till idag. Jag tror att det är den egentliga anledningen till att experimentet blev en vana. Inte disciplinen, utan att jag gärna kom tillbaka dit.
målen som inte bar
Under den första fasen hade jag väldigt höga mål. Jag satte upp saker för mig själv som var riktigt stora. En del av dem bar till slut inte så som jag hade hoppats. När jag idag funderar på vad det berodde på hittar jag olika förklaringar. Kanske var ett projekt helt enkelt inte moget än. Kanske fanns det inte tillräckligt många som ville ha det. En del kom igång, fast bara inte i den omfattning jag hade framför mig. I efterhand tänkte jag på vissa ställen för litet, eller valde en nisch som var för smal.
Men det gjorde mig inte besviken. Och det är inte att skönmåla. De höga målen var inget misstag. Just för att de drev mig framåt märkte jag överhuvudtaget hur viktig uppfyllelse är för mig. Också arbetet med mig själv. Drivkraften förde mig till en punkt där jag kunde titta djupare. Utan den förväntan hade jag förmodligen aldrig hamnat där.
Det som förändrades med tiden var frågorna. Genom skrivandet blev det långsamt klart för mig att produktivitet inte är det viktigaste. För mig var det ingen tes ur en bok, utan något som dag för dag stod tydligare på pappret. Närvaro räknas mer, och arbetet med en själv räknas mer. Jag bestämde det inte. Jag läste det, i det jag själv hade skrivit. Det stod där sedan länge, jag hade bara läst förbi det.
Det som hjälpte mig var ett enkelt medel som jag tog med mig från Ali Abdaals Productivity Lab: Balanced Week. Jag planerade min vecka så att arbetet stod som uppgifter i kalendern, men minst lika fast den frihet jag behövde. Inte för att prestera mindre, utan för att med klart huvud kunna arbeta mot det egentliga målet och sedan, över den planerade lediga tiden, hitta tillbaka i balans igen. Det är också ett perspektivskifte: med lite avstånd ser jag saker annorlunda. Varje gång jag hade drivit det för långt in i ren prestation var det just det som förde mig tillbaka till mig själv. Det har ända till idag förblivit en av de viktigaste sakerna för mig, för det påminner mig gång på gång om vad jag egentligen behöver just nu. Samhället mäter prestation, och vi gör det med oss själva precis likadant. Allt ska vara mätbart. Men betyder mätbart också lyckligt?
vägen genom kroppen
Parallellt löpte hos mig en hel kroppstråd. Jag provade mycket och sög åt mig. I början gick jag framför allt för den fysiska prestationens skull ut i isbad, för att bli bättre och tåla mer. Men isbadet är mycket mer än så. Att varje dag stiga ner i det iskalla vattnet är en chock, och den gör något med en. Man går varje gång medvetet ut ur komfortzonen, man konfronterar sig med sig själv, och det är just där man växer. Det handlar om att släppa taget, om kroppskänsla, om att lyssna på den inre rösten. I grunden är det väldigt likt skrivandet. Också där utsätter jag mig varje dag för något jag hellre skulle undvika, och kommer på så vis närmare mig själv. Isbadet har blivit kvar ända till idag, jag gör det varje dag.
Andningsarbetet kom till redan under den här tidiga, prestationsorienterade tiden. I början handlade det framför allt om att träna mitt mentala medvetande, så även det var en form av optimering. Det som verkligen vände sig var sedan på en Wim Hof-retreat i Lappland, Finland. I efterhand var det ingen omväg, utan ett viktigt steg mot där jag står idag. Genom andningen och genom naturen där kom jag för första gången på riktigt i kontakt med mig själv. Och efter varje andningsrunda skrev vi ner det som hade kommit upp i oss. Där rörde andningen och skrivandet vid varandra för första gången, långt innan jag gjorde något av det.
Av retreaten blev det mer: jag utbildade mig senare till andningstränare. Medveten andning för mig ännu närmare min kroppskänsla, och ju tydligare jag känner det, desto klarare ser jag vad som pågår i mig just nu.
Också här kom den egentliga insikten genom skrivandet. Jag insåg vid något tillfälle att jag inte alls behöver prestera på topp. Det handlar inte om toppresultat, utan om en kroppskänsla som passar mig och som gör rättvisa åt den jag är. Och om att med intuitionen känna vad jag kan och vart vägen leder.
Den här vägen gick inte rakt. Det fanns goda och svåra faser, i produktiviteten lika väl som i det här återvändandet till mig själv. Ibland var jag djupt inne i görandet, ibland långt borta från mig själv. Och varje gång jag genom en liten paus hittade tillbaka, genom motion, natur, skogen eller bastun, hade jag efteråt en annan blick på det jag just höll på med. Det var ärliga självexperiment med upp och ner, ingen ren uppåtkurva.
vad journaling faktiskt gör
Den insikten satte en hel del i rörelse. Genom den ärligare kroppskänslan och genom frågorna i dagboken hamnade jag hos intuitionen. Av andningsarbetet, som hade börjat som hjärnträning, blev med tiden något djupare. Idag håller jag en Alignment Day och arbetar i enskild coaching med människor på att hitta sin egen intuition.
Om jag ska förklara hur skrivandet egentligen verkar på mig, så är det så här. För mig är journaling mindre teknik än självreflektion: en snabb spegel av mitt inre tillstånd. När jag börjar skriva märker jag efter ett par rader hur stressad jag är. Eller hur mycket jag just nu är hos mig själv. Det handlar mindre om planer och mer om känslor, om att komma hem till mig själv. När jag skrivande speglar tillbaka det som finns i mig känner jag mycket snabbare igen i vilket tillstånd jag just nu sitter fast. Ibland läser jag en mening av mig själv och vet genast mer om min dag än jag visste om mig själv under hela förmiddagen innan.
Och det visar mig blockeringar. Vissa saker som finns där och får släppas blir överhuvudtaget medvetna för mig först genom skrivandet. Innan dess ligger de någonstans i bakgrunden och trycker, utan att jag skulle kunna sätta ord på dem. På pappret får de en form, och därmed går de att ta på.
Det som sedan har blivit medvetet genom skrivandet kan jag ofta bearbeta ännu bättre med andningsarbetet, och även lösa. Så har jag gjort det i mina egna självexperiment. Först se på pappret vad som finns, sedan arbeta på det med andningen. Det ena blottlägger, vid det andra kan jag släppa taget. Genom åren har jag på det här sättet arbetat mycket med mig själv och löst många inre blockeringar. Inte i ett stort befrielseslag, utan bit för bit.
en lång process, ingen strömbrytare
När jag idag ser tillbaka ser jag framför allt en sak. Det här har varit en lång process, inget från en dag till nästa. Tillväxt betydde för mig att släppa gamla saker, så att en ny identitet får plats. Det sker inte på kommando. Det tar tid, och det gör ibland ont, för man ger ifrån sig något som länge varit förtroget. Skrivandet hjälper mig just med det. Det visar mig vad jag just nu håller fast vid, och gör det därmed lättare att öppna handen.
Av det här uppstod för övrigt också Inkward. Under utvecklingen utlöste den här spegeln ofta starka känslor i mig, för den griper så djupt. Där stod plötsligt mina egna ord framför mig, återgivna, och jag kände hur mycket som ligger i dem. Det är skillnad på att skriva något och bläddra vidare, eller på att det räcks tillbaka till en, lugnt. Den tolkar inte, den ger mig mina egna ord tillbaka, och det är just det som sätter något i rörelse hos mig.
Idag är skrivandet för mig också ett slags manifestation. Det är mitt sätt att stämma av med mig själv. Var jag just nu står, i vilket tillstånd jag är, hur min identitet just nu förändras, vilka gränser jag ser för tillfället. Och det betyder för mig numera också att återupptäcka det som blivit överlagrat. Saker i mig som verkade förlorade eller bortglömda, och som plötsligt dyker upp på pappret igen, som om de bara hade väntat på att jag skulle skriva ner dem.
Jag tror numera att det mesta vi söker redan ligger i oss. Inte som en metod någon lär en, utan som något vi sedan länge vet och bara skriver över i vardagen. Skrivandet lär mig inget nytt. Det blottlägger det som redan finns, och ger mig mina egna ord tillbaka. Lösningen kom aldrig utifrån. Den stod redan på pappret, jag behövde bara läsa den.
I slutändan är det i grunden bara det. Och just därför bär det så långt.
